jag är så svag, så svag
men ändå så himla stark

ibland orkar jag inte ta mig igenom varje dag
men ändå tvingar jag mig fram igenom varje slag och spark

jag kan inte komma över och glömma
men jag försöker ändå minnen gömma

varje minut vill jag bara skrika
men jag låter inte mitt förstånd svika

jag låter mina tårar rinna
men innan någon ser hinner dem försvinna

jag har ångest och saknar
men ändå kan jag le när jag vaknar

varje dag vill jag att det ska ta slut
men ändå kämpar jag hela vägen ut

jag gör oftast fel val
men jag lever, även om jag har valt fel i årtal

Jag står på brutna ben
men ändå rör jag mig fram över stock och sten

Du ber mig att glömma, glömma allt det
som hänt, de som orsakar tårarna i mina ögon,
de som orsakar min smärta.
Du säger: glöm det, nu lämnar vi de här
bakom oss så vi kan gå vidare med våra
drömmar, vår verklighetsbild.
VI?

Du använder ordet vi, när det är
jag som går igenom det här. Du står där
bredvid som ett.
Men det här är min verklighetsbild just nu,
kära du, det här är vad jag måste gå igenom,
vad jag måste konfrontera, och visst kan
jag bygga upp en bild av något, en bild
som inte liknar verkligheten, men
försvinner min smärta då?