Du ber mig att glömma, glömma allt det
som hänt, de som orsakar tårarna i mina ögon,
de som orsakar min smärta.
Du säger: glöm det, nu lämnar vi de här
bakom oss så vi kan gå vidare med våra
drömmar, vår verklighetsbild.
VI?

Du använder ordet vi, när det är
jag som går igenom det här. Du står där
bredvid som ett.
Men det här är min verklighetsbild just nu,
kära du, det här är vad jag måste gå igenom,
vad jag måste konfrontera, och visst kan
jag bygga upp en bild av något, en bild
som inte liknar verkligheten, men
försvinner min smärta då?